ImageAlberto är från Argentina. Eftersom vi är de enda utlänningarna i familjen hör vi ihop. Han är gift med min mans faster. De tror att de är rikare än vad de är, säger min man. Men de är rikare än de tror, tänker jag. På 63-årskalaset har de två inhyrda uppassare utöver ordinarie hushållerskan Blanca, samt ett band som spelar bra. Jag försöker tacka artigt och le urskuldande när mitt glas fylls på och tallriken bärs bort. Kvinnan bredvid ber servitören att räcka henne glaset som redan står inom räckhåll. Bara för att. Smaka på hur det är att ha makt. Sen blir det dans. Om jag vill dansa med en av uppassarna, vad händer då? Alla är trevliga mot dem men alla vet sin plats. Även jag. Vad hjälper det att jag försöker vara vänligare än de andra och småprata eller hjälpa till. Postmodernist. Han vara måste trevlig mot mig och låtsas att allt är bra. Den längsta resan går inte till andra sidan jorden. De stora skillnaderna går mellan samhällsskikten. Ändå ett trevligt kalas. Alla dricker massor, får god mat och dansar. Sen åker vi taxi hem utan säkerhetsbälten och vårt portvakterska Angela ler och svarar artigt att det är bra när jag frågar på vägen in.

Advertisements