Jag kommer inte att lägga upp några foton från idag. Inga bilder av tandlösa och böjda gatuförsäljare. Inte heller några bilder av leende fruktförsäljare i lite sådär respektfull underifrån kameravinkel för att inte förminska och objektifiera. Att överhuvudtaget skriva om människorna jag mött idag känns överlägset. Varför ska jag utlämna det här människorna till er? Men här kommer några glimtar för att ge en inblick i vad jag gjort.

Suba, norra Bogotá. Vi ritar upp en karta, räknar gatuförsäljarna och sprider ut oss med våra enkäter. Kommunen ska dra upp en ny policy för ambulerande försäljare och dessa ska delta i processen. Några vänner från statliga universitetet har fått i uppdrag att genomföra undersökningen och jag följer med för att lära mig mer om livet i Suba. Vi lirkar oss fram med våra block mellan potatisvagnar och tomatkorgar, hundar och underkläder, lastbilar och cyklar och, framför allt, människor.

Matilde är 71 år och har sålt bananer på gatan i 55 år. José, Pedro, Lola… alla har de trävagnar fyllda av frukt och grönsaker. Angelica, 21 år, säljer lök, bönor och tomater.

– Hur mycket tjänar Ni?
– Kanske 300 000 pesos i månaden. (1200 kronor.)
– Hur mycket uppgår Era utgifter till?
– 200 000 i hyra, 300 000 till mat och 200 000 till min dotters skolgång.
– Men det går ju inte ihop med det Ni nyss sa?
– Nej precis.

 Människorna har ett tålamod vi inte förtjänar med våra 70 frågor om boende, arbete och förväntningar. Alternativfrågorna har formulerats av någon som uppenbarligen inte har varit här. Angelica och de andra jobbar från åtta på morgonen till nio på kvällen.

– Hur mycket pengar lägger Ni på nöjen?

– Känner Ni till lagarna om allmänna utrymmen?
– Om vi känner till  att vi är olagliga här? Ja.

När jag kommer till frågan om hur de själva ser på gatuförsäljare svarar de flesta samma sak.

– Handlingskraftig. Arbetsam. Framåtsträvande?
– Ja.
– Utsatt. Utstött?
– Ja.

 – Fattig?
– Nej.

Mannen bredvid José vill inte prata med mig. Jag slutar truga.

– Señor, förlåt att jag insisterade. Jag respekterar Er ståndpunkt att inte vilja delta. Det är verkligen förståeligt att Ni inte litar på att det leder till något positivt. (Det vet ju inte jag heller om det gör.)

 – Jag förstår också, säger han. Du måste också göra ditt jobb. Och alla vill vi väl insistera på att göra vårt jobb väl.

– Jo, precis, det här är ju mitt jobb, svarar jag osäkert. Jag vet inte ifall hans svar är hånfullt eller bara uppgivet.

– Ja, du arbetar ju i alla fall inte illegalt.

Advertisements