Vi är oense.

Javier, Juan Pablo och jag bor tillsammans. Vi älskar varandra men nu är vi alltså oense.

Juan Pablo vill ha städhjälp. Hans kompis Zafra har övertygat honom om att använda kvinnan som städar hos henne.

Jag tycker att var och en tar hand om sin egen lort. (Fastän jag så klart också är frestad, det kostar ju nästan ingenting.)

Zafra säger att det här är det enda arbetstillfället den här människan har. Enda sättet att få en liten inkomst till sina barns skolgång.

Jag undrar varför man i så fall inte också kan betala henne en skälig lön som det går att leva på.

Jag säger att detta skapar maktrelationer. Hierarkier mellan den som betalar och den som är beroende. Till och med att mindervärdet flyttar in i den som är beroende så att hon inte ens tror sig värd att kräva bättre.

Zafra säger att det inte är på det sättet. Hennes städhjälp är som en del av familjen. Hon har varit hos dem i fjorton år. Zafra har träffat hennes barn och ibland har de till och med fått fira jul med Zafras familj.

Men jag tror inte att den här kvinnan känner sig som en del av familjen. Hon vet att om hon ifrågasätter eller kritiserar något så är det snabbt slut på att vara en del av familjen.

Ps. “Den här kvinnan” har egentligen ett namn och en egen åsikt. Men den får vi inte reda på i det här inlägget.

Advertisements