Image
– Håll gångarna fria, ropar de från scenen. Befolkningen får inte vara med i fredsförhandlingarna på Kuba. Så nu har de skapat en egen fredskongress. Det är fullsatt i Leon de Greiff. Salen har 1619 sittplatser, det är fullt i gångarna. Människor fortsätter att välla in. Det blir fullt även på Che Guevara-torget utanför salen.

Image

Eftersom ledaren för ursprungsbefolkningen Jambaló i Cauca mördades i förrgår är de inte närvarande. Men hundra andra organisationer och rörelser är här. Det kokar. Det här är inte en protest. Det här är ett förslag, ett nytt sätt att leda fredsprocessen och landets politik.

– Vi har inte tid att vänta på att företagen och tillväxten ska förbättra våra liv. Vi ska bygga det här landet med våra egna idéer och våra egna händer.

Därför är de här idag. För att samla och presentera sina egna förslag. Det sammanfattas “La vida digna”. Ett värdigt liv. Ett samhälle i mångfald. Rätt till plats att leva efter våra olika övertygelser. Målet med utveckling är inte urbanisering. Vi måste uppvärdera livet i jordbruket. Bort med nykolonialismen och beroendepolitiken. För en självständig matförsörjning. Vi vill inte ha storföretagen här. Den som tror att fredsavtalet är bra för att det skapar säkerhet för företag att investera har inte varit här. Det leder inte till utveckling för oss, de har inte sett hur människor dödas för att bana vägen och naturen förstörs. Hur demokratin tummas på och arbetsförhållandena försämras. Det viktigaste av allt är jordreformer. Vi behöver fördelning av de stora resurserna landet har. Colombia, ett av länderna i världen med rikast naturresurser och störst ojämlikhet.

Image

Image

Politiskt deltagande. Participación política. En lek med orden. På spanska böjs verben efter person. Yo participo, tú participas, él participa, ella participa, nosotros participamos, pero ellos deciden. Jag deltar, du deltar… men det är ändå dom som bestämmer.

– Vi vill inte delta, vi ska styra. Hur kan vi uppnå ett fredsavtal men sen fortsätta styras av samma krigspolitiker som innan? Vi är 44 miljoner fattiga i det här landet. Varför ska då inte vi kunna styra istället för ett hundratal familjer som av historiska skäl styr landet? De har lyckats i Venezuela. De har lyckats i Bolivia och Ecuador. Varför skulle då inte vi? säger Feliciano Valencia.

– För att vi blir mördade när vi försöker, hörs en svag röst intill.

Men Feliciano är övertygande. Kanske blir han Colombias president en dag. Han kommer från ursprungsbefolkningen Nasa, klädd i gruppens traditionella dräkt och kommande presidentkandidat för den nya folkrörelsen País común.

De stora demagogerna dog inte ut med Olof Palme eller Gaitán. Ledarna från landsbygden, fackförbunden, ursprungsbefolkningarna, vänsterpolitikerna, Ivan Cepeda, Clara Lopez, Feliciano Valencia. Deras enorma talarförmåga är det som gör mest intryck på mig.

Image

– Moder jord lider. Mödrarna lider. Den som fött den som mördar. Men också den mamma vars son är den som mördar. Ingen kvinna vill ha en våldsbringande son. Det måste bli ett slut på kriget, säger Gloria Oquenda.

Image

– Vad är annorlunda nu? Varför skulle det lyckas den här gången? Fackledaren Jorge Vásquez är pessimistisk. Han har sett förhoppningarna i oräkneliga fredsprocesser gå i kras.

Men det är någonting i luften. Som får det att pirra även i pessimisterna. För några år sedan var det här inte möjligt. Att hålla en vänsterkonferens som människor kommer fram till levande, utan våld från staten. Orädda att visa sina ansikten inför kamerorna.

Marschen från universitetsaulan till Plaza de Bolívar samlar stadens alla duvor och 16 000 personer.Image

Advertisements