2014-01-03 20.13.45
Andra kvällen i Bogotá. Jag blir mött av en vän och vi tar en taxi. Han bjuder på chokladpraliner ur en fin burk. Jag frågar skrattande om det finns någon “speciell” ingrediens i chokladen. Nej, nej. Taxin stannar vid linbanan som går upp till berget. Kön är hundratals meter lång. En man kommer fram och frågar om vi har reservation. För vad? Restaurangen uppe på toppen. Nja… säger vi. Kan man inte göra en nu? Då får vi gå förbi i kön. Ovanifrån skapar Bogotás alla lampor nästan formen av Colombia. Det känns som att jag flyger. Huvudet snurrar medan jag hör min väns historia. Han gick i katolsk skola och skulle bli präst. Men det kom ett våldtäktsförsök emellan. Så han flydde till kommunistiska ungdomsorganisationen. Men det var på den tiden tjejer inte fick vara ute på kvällarna. Organisationen bestod bara av män. Så historien upprepade sig. Efter några vilsna år av kriminalitet blev det ungdomsanstalt. Under universitetsstudierna kom han i kontakt med ELN, en av Colombias gerillagrupper. Medan han arbetade som lärare färdades han med kokain om helgerna. Efter deltagandet i en stor fritagningsaktion av fängslade gerillasoldater åkte han fast. Men han kom med i president Santos benådningskampanj. Men nu? Ingen politisk organisering sedan fem år tillbaka. Varför?
– Vad tror du? För att det inte går ihop med familjelivet? För att det inte går ihop med privatekonomin? För att vi är förföljda ända in i benmärgen?
– Mm?
– Eller för alla tre anledningarna på samma gång.

Advertisements