Jag ska ta mig tid att berätta vad jag gör här i Bogotá. Jag lever med min fältstudie dag och natt. Vaknar med mina frågor till gatuförsäljarna i tankarna, somnar med intrycken från gatan i huvudet. Många byten av ämne till trots, arbetar jag nu med gatuförsäljarna i den informella ekonomin och deras politiska organisering. “Fackförbund” i den informella sektorn, skulle man kunna säga.

Screen shot 2014-02-01 at 14.06.08Gatuförsäljning på carrera 10 con Jimenez

Under en dag i april 2013 var jag forskningsassistent åt colombianska Foundation Development school (FEDE) i en studie om gatuförsäljarnas socioekonomiska situation i Suba, Bogotá. Vi gick runt med en entimmes enkät till var och en av gatuförsäljarna med syftet att förstå vilka som jobbar som gatuförsäljare, vad de tjänar, hur de bor, ifall de har tillgång till sjukvård eller pension (det har de inte) och hur många de är. (Läs om det här: https://sassamia.wordpress.com/2013/04/14/har-har-ingenting-forandrats/)

7000 människor är gatuförsäljare i Suba, en stadsdel med 1,2 miljoner invånare i nordvästra Bogotá. Suba är en av de stadsdelar som har högst koncentration av både gatuförsäljare, internflyktingar och högerextrema paramilitärer. Här finns hela Bogotás befolkning representerad, från de fattigaste kvarteren, estrato 1, till lyxresidensens estrato 6.

Image(Foto: Alcaldía local de Suba)

César Giraldo, universitetslärare och forskningschef i studien i april föreslog att jag skulle ägna min kandidatuppsats åt gatuförsäljarna. Deras studie visade tydligt att det finns mer att utforska vad gäller försäljarnas organisatoriska process. Jag tyckte att det lät tråkigt. Gatuförsäljarna är småkapitalister som verkar sakna politiskt intresse att gå samman och kämpa för sina rättigheter. Men så kom jag på att det ju är lite som fackförbund. Min passion är social och politisk mobilisering, folkrörelser och fackförbund som drivkrafter för jämlikhet och social rättvisa. Frågorna föddes:

Vilka möjligheter och hinder finns för gatuförsäljarna att organisera sig? Hur har de gjort de gånger de lyckats mobilisera och varför just då? Hur organiserar sig gatuförsäljarna? Och varför saknas då denna politiska medvetenhet och om de egna rättigheterna?

 Yenny från FEDE blev min colombianska handledare och vi diskuterade vad de identifierat för luckor i sin studie och jag fick del av deras dokument och kontakter. Jag har haft tur med kontakter. Giraldos dotter Catalina, antropologstudent, började nämligen samtidigt som praktikant på la alcaldía, stadshuset i Suba och fick gatuförsäljarna som ansvarsområde. Efter fyra dagar ringde hon och sa: “Det är ett möte med alla ledarna för gatuförsäljarnas organisationer klockan två”. Jag kastade mig på bussen för att vara med och göra mina första observationer.

Screen shot 2014-02-01 at 14.49.26Möte på borgmästarens kontor med gatuförsäljarnas representanter. Borgmästaren Marisol hade just fyllt 32 så rummet var fullt av lila ballonger.

Det var egentligen ett slutet möte men jag följde med in utan att fråga för mycket. I presentationsrundan tackade jag för att jag fick vara där och förklarade att jag är från Sverige och att vi internationellt har ett stort intresse för deras arbete och organisation. Jag frågade om någon ville bidra med intervjuer och efteråt fick jag allas telefonnummer och ett varmt välkomnande. Jag tog en vecka på biblioteket att leta upp och läsa tidigare studier och för att formulera mina intervjufrågor. Torsdagen den 30 januari hade jag bestämt träff med Alirio, ledare för gatuförsäljarnas organisation i Suba centrum.

Jag skämdes för att jag kom för sent men han tog emot mig som en gammal vän. Han sa att han hade en timme på sig och jag föreslog att vi skulle sätta oss någonstans och att han kunde berätta om organisationen. Vi drack kaffe och jag spelade in intervjun som blev ungefär femtio minuter lång, ackompanjerad av trafikbrus, teve och andra gästers prat. Sen tog han mig med på ytterligare en timmes rundtur i Suba centrum. Han visade vilka gatuförsäljare som är med i organisationen och inte, presenterade mig för Maria som säljer foppatofflor, Antonio som gör apelsinjuice, Ángel som säljer skärp och många andra.

Jag småpratade med alla om de vardagliga tingen, framför allt om regnet och solen som de arbetar i sju dagar i veckan. Men också om friheten. Alla var överens om att de arbetar på gatan för att arbetsförhållandena i den formella sektorn är förnedrande. Lönerna, behandlingen från överordnade och all obetalt övertid. På gatan bestämmer de själva över sin tid och om de jobbar över så är det för att få mer pengar själva. Självklart får jag komma och hänga med dem när jag vill.

13(Gatubild från Chapinero där jag bor)

Det var nästan omöjligt att skriva ner alla observationer och all information jag fått under promenaden men intervjun måste transkriberas och analyseras inför kommande tisdags intervju med Gerardo, ledare för en försäljarorganisation i Suba rincón. Förhoppningsvis vågar jag också fråga Carmen Flor om en intervju. Hon är ledare för försäljarna som jobbar utmed motorvägen och är en arg och extremt respektingivande kvinna på 150 centimeter. Jag ser upp till henne och känner mig svag i jämförelse med dessa otroliga människor. Därefter ska jag intervjua medlemmar och försäljare som inte är med i någon organisation och gå på en organisations årsmöte. Fortsättning lär följa…  (Och fler foton när jag fått närmre kontakt med gatuförsäljarna.)

Advertisements