bogota man på gatan alla går förbi

1. Jag samlar mod och ringer på dörren. Min svärmor hälsar iskallt på mig först efter att jag hälsat på henne. Hon frågar inte hur det är med mig. I rummet sitter hennes mans syster och två barn. Den yngsta är inte hennes son egentligen, viskar någon. Hans pappa, hennes bror, dog. Han blev mördad i sitt hem på landet, med machete. Så hon tar hand om pojken som sin son nu. Morbrodern med taxin blev också mördad. Och en morbror kidnappades. Och mina vänners universitetslärare mördades med skott i ryggen på väg in i klassrummet. Och min väninnas pappa mördades av en polis. Och jag tänker på alla de jag mött genom jobbet på Diakonia, som bevittnat massakrer på familjemedlemmar, som hotats och blivit flyktingar flera gånger om. Att detta händer, och att höra sådant dagligen, är nog det allra värsta med Colombia.

2. Tidigare under dagen har jag varit på biblioteket. För att komma in måste jag öppna väskan och få den genomsökt av vakterna. Samma procedur på varje våningsplan. Och för att gå ut får man inte använda entrén utan en specialdörr på baksidan.

3. På bussen står jag inklämd mellan andra lika trötta och irriterade människor, som en bok i en överfylld bokhylla. Släpp av innan du går på gäller inte här, så två kompakta människohav möts och ingen kommer åt något håll.

4. I rännstenen ligger en trasig man i den gassande solen. Jag undrar om någon ser skillnad på ifall han sover eller är död. Det verkar inte som att någon bryr sig.

5. I vårt hus måste gäster legitimera sig och skriva in sig i en liggare för att få komma in. Jag har räknat till tre övervakningskameror utanför, två i entrén, ett antal i de två garagen, en på vart och ett av de nio våningsplanen och minst en på takterrassen. Det blir minst 17 övervakningskameror. När jag kommer innanför dörren känner jag mig fortfarande förföljd.

6. Portvakterna tjänar motsvarande 2300 svenska kronor i månaden. De är tre stycken som turas om att jobba skift om tolv timmar. 12 timmars jobb, 24 timmar ledigt. Vecka ut och vecka in. Om de ska ha ledigt två dagar i sträck får de jobbar dubbla skift först. Städpersonalen får 95 kronor för en heldags arbete.

7. När jag kommer hem på eftermiddagen och drar en bomullstuss över ansiktet blir den blir svart. Jag undrar hur mina lungor ser ut efter alla dessa avgaser jag andas in.

8. Inomhus är det iskallt. Kanske 18 grader och det drar från köksfönstren som inte går att stänga. Det finns inga element i colombianska hem. Det finns å andra sidan inga termometrar heller så det är svårt att veta exakt. Ingen här är intresserad av temperaturen i siffror. När jag var i tropiska Nocaima i januari frågade jag Álvaro som bott där hela sitt liv hur varmt det var. Kanske 22 grader, sa han. Det var uppenbart att det var över trettio.

9. I den magiska realismens land (det är faktiskt som i 100 år av ensamhet av García Márquez) där det mesta faktiskt blir sant om man tror på det riktigt ordentligt, måste jag lyfta fram några saker. Om man lider av kramp i benen på natten så ska man lägga kork i fickorna. Om det inte hjälper? Då är det förmodligen för att du missat att den också ska ligga under kudden nattetid. Det kan inte regna i Bogotá på söndagar. Min jämnåriga vän och nationalekonom säger det med full övertygelse. Nu har jag gjort en egen studie baserad på fem söndagar och det regnade en. Det var dock bara en lättare skur.

10. När jag går på en utställning på stadsarkivet måste jag skriva under en lista med namn och ID-nummer i huvudentrén och en uppe på våningsplanet. Jag frågar lite glatt varför. “Man måste göra det,” blir svaret. Ja, men varför måste man göra det? frågar jag igen. “Det bara är så”, blir svaret. Och jag blir naturligtvis på dåligt humör och glömmer att det lokala sättet att hantera alla dessa saker är just genom att inte konfrontera, inte ta en diskussion.

11. Det kallas “mamar gallo” och är ett colombianskt specialuttryck. Om det finns någon annanstans i Latinamerika så får ni höra av er. Den ordagranna betydelsen låter jag vara osagt. Men det innebär att istället för att säga ifrån och försöka förändra saker genom dialog eller debatt, så nickar man glatt och säger “Sí, señora” och lovar att göra som hon säger. Sen struntar man helt sonika i det och gör som man vill. Inga konflikter. Alla vet att det är så det går till. Det är ett annat sätt att lösa saker på än i Sverige. Vissa dagar som denna är jag kännbart från Sverige och krockar med detta system. Men det funkar ju här.

Advertisements