(Behold English readers! I have installed a Google translate button to the right and decided to write this post in Swedish. Let yourself get inspired by the photos and just ask me if you have any questions.)

1

Termometern i taxin visar 27 grader celsius fastän klockan inte är mer än åtta på morgonen. Buenaventura. Flygplatsen ligger långt utanför staden. Vi åker förbi prekära bostäder av glesa träplankor. Här vinner det kollektiva över privatlivet. Vi har sikte på el muelle turístico, småbåtshamnen. Därifrån går båtar till stränderna en bit uppåt kusten. Colombias Stillahavskust.

2

3

När jag sagt till vänner i Bogotá att vi ska ta januarisemestern i närheten av Buenaventura har reaktionerna varit enstämmiga. Där? Men där finns ju bara svarta, fattigdom och kaos. Även om Buenaventura är landets största lasthamn och rikedomarna aldrig når den afrocolombianska majoritetsbefolkningen, så är det mycket huvudstadens invånare går miste om i sin trångsynthet.

4

Vi köper biljetter till Juanchaco och går på en passagerarbåt. Genast kommer idén om att här råder kaos på skam. Hamninspektören kontrollerar varje båt före avfärd. Har alla 40 passagerare flytvästar? Vår båt får inte åka. Den har fel på radiokommunikationen. Vi får snabbt flytta över i en annan båt och så är vi på väg.

5

Knappt 50 minuter senare åker vi förbi inloppet till Bahía Málaga och lägger till vid piren i Juanchaco. Det är här alla som ska till Ladrilleros, La Barra, La Plata, Juan de Dios och Bahía Málaga måste gå av och ta sig vidare till fots, på motorcykeltaxi eller i båt. Vi har frågat runt och bestämt oss för att börja med La Barra längst uppåt kusten. När det är lågvatten går det att gå dit över stranden på cirka 40 minuter. Men vi möts av en båt och en man som säger att han tar oss till La Barra för 15.000 pesos. Vi prutar till 10 och så åker vi.

6

7

På åtta minuter är vi framme och viker upp byxbenen och hoppar av vid en långsträckt strand. Den sträcker sig kilometervis och är minst 60 meter bred vid lågvatten. La Barra visar sig vara ett utmärkt val för även vid högvatten finns här en rejäl strand, till skillnad från i Ladrilleros där klimatförändringarna tagit med sig sanden ut i havet.

9

Alla pratar om Doña Oralias hostel och hennes fantastiska matlagning. Vi korsar den enorma sandstranden och möter Oralia och hennes bestämda dotter Yessenia, som även hon snart visar sig vara den mest hjärtliga värdinna. Alla rum och småstugor är upptagna men vi får gärna sova i hängmatta tills något blir ledigt.

56

57

59

På övervåningen i det stora trähuset med glesa obehandlade plankor och utsikt över havet får vi hängmattor tillsammans med Erika och Sandra, två lärarstudenter från Bogotá. Där sover även Duver, Oralias systerson som är hemma på julledighet och rycker in som alltiallo än i frukostserveringen, än med att göra upp lägereldar på stranden. I vår hängmattesal står även ett litet festivaltält där två makramé-hippies sover gratis i utbyte mot att de hjälper Oralia att bära ölbackar och vattendunkar. När jag vaknar till under natten har en tältsäng och en madrass med okända individer tillkommit. Oralias hus är sprängfyllt med besökare.

58

Dessutom kommer nästan alla byns besökare för att äta frukost, lunch och kvällsmat då det inte finns många restauranger här. Det är den colombianska högsäsongens sista två dagar, trettonhelgen. Vi tar det lugnt för vi vet att vi snart kommer att ha platsen så gott som för oss själva.

11

12

Maten är verkligen god. Allt är naturligt och enkelt, baserat på dagens fångst från havet. Fisk, räkor, yuca, potatis, ägg, ost, mjöl, lök, tomat, gurka, lime och kokosolja i olika kombinationer. Vi kommer in i en lunk av att sova, äta, vila, bada i vågorna, äta, gå på utflykt, äta och sova.

10

14

13

15

Vi möter ett svenskcolombianskt par som bokat en båttur till Sierpe-vattenfallen. Vi och ett tyskengelskt par följer med. Solen bränner och vinden blåser i håret. Det blir en ganska lång båttur utmed kusten, förbi militärbasen, gröna stränder och längst in i Bahía Málaga.

16

18

19

20

Det är gott om folk i alla åldrar som svalkar sig i vattenfallet, dyker från avsatserna och skrattar och skriker. Vi gör som de. Även när det börjar regna stannar vi kvar i det ljumma vattnet och får snabbt mer utrymme när de andra besökarna droppar av.

24

25

26

Tredje morgonen har jag gått ner till frukosten på terrassen ensam och börjar samtala med dam och hennes son. Utifrån boken jag har med mig, Per Olov Enquists Musikanternas uttåg på spanska, börjar ett samtal som omedelbart svingar sig in på litteratur, teosofi, Hilma af Klint och Kandinsky och Figaros bröllop. Till och med vågar vi snudda vid fredsprocessen och konflikten utan att vara rädda för att det ska skära sig som det så ofta gör om man råkar komma in på politik i Colombia. Juan och Ludia, som de heter, föreslår en utflykt till Las piscinas, bassängerna, och vi är snart på väg.

27

28

Oralias man Don Claro fyller bensin i en utombordare och istället för mot havet puttrar vi längre in i den översvämmade mangroven. Det är en grön labyrint som nu vid högvatten kluckar bräddfylld medan en och annan fågel sneddar över oss. Stillheten är total. Jag inser att jag närapå glömt hur en tillvaro utan biltrafik låter.

16

29

Claro för oss ut till en flod och uppströms en bit, sedan in i labyrinten igen. Ett litet vattenfall porlar från skogssidan. Claro släpper av oss och vi bestämmer återträff om två timmar. Vi klättrar upp för en lerig stig. I en naturlig bassäng som vattenfallet skapat plaskar en colombiansk familj.

32

36

37

Vi söker oss bort från stöket och klättrar vidare uppför lerstigen vid sidan av fallet. Längre upp finner vi fler bassänger. Vi delar en av dem med några andra besökare som utmanar mig att hoppa från en fyra meter hög avsats ovanför vattnet.

35

38

Sedan ömsom klättrar, ömsom simmar Javier, Juan och jag uppströms och hittar cocacolafärgade pooler som vi har helt för oss själva.

40

39

45

46

47

Vattnet känns kallt och uppfriskande till en början och sedan mjukt och ljumt. Det har gått långt mer än två timmar när vi motvilligt tar oss tillbaka till don Claro som väntar i båten. Nu är det ebb så vi stiger av på en sandbank en bit norr om byn.

49

Här låg La Barra fram till för fyra år sedan. Vi passerar ruinerna av gamla skolan, huvudgatan och bostadshus.

50

48

Havet tog med sig mer än halva byn i en stor storm. Den populäraste hostelägaren Cerebro, känd från filmen El vuelco del cangrejo, blev utan hus över en natt och flyttade till Cali som så många andra som tvingades söka sin överlevnad någon annanstans. Nu har aktiviteten flyttat till södra delarna av La Barra och Oralia har tagit över rollen som hosteldrottning.

52

53

Det går höga dyningar vid vår tredje solnedgång i La Barra. Jag känner egentligen inte för att bada. Jag har alltid tyckt att havet ser kallare ut när det går vågor. Så vinkar tre siluetter med solnedgången i ryggen ute i vattnet. Det tar en stund tills jag inser att det är   dagens reskamrater. Jag lämnar kläder och mobiltelefon en bit uppåt stranden och springer ut i vågorna. (Här är säkert nog att lämna värdesaker både på stranden och i olåsta hostelrum.) Vattnet är alldeles ljummet. Vi hoppar och dyker, simmar, slås omkull av de stora vågorna, kommer upp igen med en kallsup och stora leenden. En av dem ler mot mig och jag tänker att det nog är för att jag tidigare på eftermiddagen berättat att jag hela min bardom önskat att jag var en delfin och att han ser att det fortfarande stämmer.

54

Plötsligt slår det mig att jag inte längre ser klädhögen på stranden. De andra kan inte heller se den. Vi får bråttom upp, strömmen har dessutom fört oss många meter söderut. Ingen av referenspunkterna för var jag lagt kläderna och mobiltelefonen är kvar. Inte stocken, inte den rödhåriga tjejen. Eller jo, där är de visst. Mindre än en halvmeter från vågorna som slickar sig högre och högre upp. Kläderna ligger nu 30 centimeter från vattnet istället för de 30 meter där jag lämnat dem.

51

Det går ett virus i La Barra. En efter en av turister och lokalbefolkning faller, men står upp igen efter ett dygn. Vi klarar oss till sista dygnet. På tisdagskvällen är mitt inre i uppror och jag är snabbt uttorkad och svag.

62

Illamåendet blir inte bättre av att Oralias granne just bestämt sig för att bränna plastsoporna. Här finns ingen avfallshämtning, inte ens några vägar eller bilar, och det som inte kan återanvändas grävs ner eller bränns. Över byn lägger sig en kväljande, svart rök som lätt tar sig in genom springorna i väggarna. Efter en plågsam natt är det dessutom dags för att resa tillbaka. Det är högvatten så vi får åka motorcykel utmed en lerig stig till Juanchaco. Under båtfärden till Buenaventura tittar jag stint på horisonten. Jag följer inte med och äter skaldjur på Buenaventuras marknad. (För övrigt är det ett hett tips för priserna där är en tredjedel av de på turistrestaurangerna.) Jag sover bort eftermiddagen i det svala hotellrummet på Hotel Cordillera där vi rekommenderats att spendera sista natten innan det tidiga morgonflyget till Bogotá.

63

55

Som väl var hann jag bada en sista gång i vågorna även vid sista kvällens solnedgång i La Barra.

64

Och så var det ju det där med lägereldarna. Sådär som på film. Kanske är det inte bara jag som drömt om att få sitta vid en eld på en strand och sjunga, dricka och skratta med spännande människor. I La Barra finns inga poliser. Så på nätterna tänds en lång rad av lägereldar utmed stranden. Jag får förverkliga min dröm. Slutligen lär en av reskamraterna mig ordet serendipía, att hitta något fantastiskt utan att leta efter det.

65

Advertisements